Bebis 1 och Bebis 2 =)
Jag tycker helt klart att det är STOR skillnad hur det känns att vara gravid första gången, och nu andra gången.
När jag va gravid första gången me min lilla Melvin så var ALLT så NYTT.
Det enda jag tänkte på var min gravida mage,hur bebis låg,hur stor/liten han var. Jag tyckte att det var som en lång lång evighet att vara gravid. Nionde månaden kändes så oändligt långt bort! Jag köpte små bebiskläder och allt som bebis skulle ha, babyskydd,babysitter,bilbarnstol,sängkläder,babybok,nallar,filtar, ALLT!Jag kände att jag ville att vi skulle ha allt färdigt i tid,flera månader innan beräknat förlossningsdatum!Om inte Markus kände samma sak så bleb jag jätteledsen,ville ju att allt skulle vara så perfekt för våran prins!Vi tittade på vagn redan i frbruari-mars(men den vagnen blev det ju inte sedan,den vagnen vi bestämde oss för köptes när Melvin var född,hihi!Jag visste ingenting om hur det skulle kännas att föda barn eller att amma,visste inte ens vad mjölkstockning var egentligen..Jag trodde att bedövningen,typ ryggbedövningen skulle ta bort all smärta så att jag skulle föda näst intill smärtfritt..Jag hade kontrollen på allt kände jag,fram till dagen då det var Dags! Runt kl 20 på kvällen började jag känns mensvärks liknande "smärta" i magen. Men jag sa ingenting för jag tänkte att jag ville säga när det VERKLIGEN var dags och inte bara falska värkar! Så vi tog våran kvällspromenad,och jag minns att känslan då kom me tätare mellanrum och då förstod jag att detta är sista kvällen som det bara är vi två,för inatt är det dags! Så jag tog älskligens hand och vi gick där på grusvägen den sommarkvällen tillsammans! När vi kom hem satte vi oss framför tv:n och då sa jag att det kändes som att jag hade värkar. Så blev värkarna ännu starkare,men då kändes det på ett härligt sätt liksom,starkt så att vi visste att det var på riktigt,men ändå kontrollbar smärta om ni förstår.Vi ringde till Näl(sjukhuset där Melvin föddes). Pratade med en barnmorska,hon sa att vi skulle ta tiden mellan mina värkar,okej,vi la på och jag och Markus började ta tiden. Det blev runt 3 minuter mellan varje värk,men tätare för varje gång. Vi ringde igen och då sa de att vi var välkomna in till dem! Jag hade ju haft bb-väskan packad i VECKOR,men några dagar tidigare hade jag rört ut vissa saker för att byta o lägga i andra saker,dumt! Så älsklingen fick packa ner det jag sa för jag hade fööör ont för att packa,shiit,jag minns den smärtan.Kändes som det blödde i magen nästan =/ Så ringde vi de samtalen vi hade längtat så efter att få ringa. Vi ringde Markus mamma & pappa,dom skulle passa min hund,så vi ringde o sa att vi åkte till bb nu. Vi ringde till mina föräldrar också. I bilen va smärtan kontrollbar igen,det pirrade ju hur mycket somhelst i magen också,allt va ju så spännande!Påväg till bb kom jag på att jag glömde Melvins nappar.. Vi kom in till Näl mitt i natten,blev inskrivna vid 1på natten kanske..Fick ligga med ctg-kurva(heter det va?) Nu blev jag rädd,jag kände mig väldigt trött och kände att jag höll på att förlora kontrollen,kraften o min energi..Det gjorde så ont och det blödde också,jag va rädd att Melvin mådde dåligt i magen. Vi skulle promenera lite ut till bilen för att hämta väskan,och då satte det hela igång på riktigt alltså. Det högg till magen o jag kunde inte gå eller stå på benen ens,höll på att kräkas. Så fick vi ett rum me två sängar i. Jag låg i ena o Markus i den andra. Vi skulle vila lite tydligen.. Jag fick en tablett som skulle "ta udden av smärtan". Tror inte den hjälpte alls. De timmarna hamnade jag i ett töcken,en känsla som om jag gled in i sömnen och sedan vaknade av smärta i magen hela tiden..Men på något sätt så somnade jag,och vaknade av att det var morgon och två barnmorskor stod inne i vårt rum,en härlig känsla att ha somnat på natten o fått sova utan smärta kan jag ju säga!Dom sa att jag var öppen 10 cm och vi skulle få komma till ett förlossningsrum! Då hade jag inte ont alls,va helt överlycklig! Så kom vi till ett rum me en förlossningssäng och brevid den stod en liten plast säng på hjul där Melvin skulle ligga när han var född! När jag såg den lilla "sängen" så fick jag en liten energi-kick. Jag såg framför mig att det nog snart skulle vara över. Timmarna som följer är det värsta i mitt liv tror jag!Det blev såååå långdraget allting!..TIMMAR av kämpande,jobbiga situationer & oro över Melvin!Jag fick ryggbedövning och lustgas,blev helt påverkad och började prata konstigt.Det va väl helt okej så,men krystvärkarna,ohhh,jisses.. På slutet sjönk Melvins hjärtljud,jag trodde jag skulle dö!!Han kom inte ut..Jag blev livrädd! Han hade bajsat i fostervattnet och våran barnmorska hade kontakt med läkaren över datorn på nåt sätt,dom skrev till varandra hela tiden. Helt plötsligt fylldes rummet med barnmorskor iklädda gröna plastförkläden! Och dom höll fast mina ben och sa att jag skulle krysta hela tiden och varje gång skulle vara den sista,men jag fick inte ut honom! SÅ upplevde jag den konstigaste sekunden i hela mitt liv! Plötslig kändes det som om jag försvann in i ett mörker,jag kände ingenting,bara en lättnad som om min själ lämnade min kropp.Sedan blev allt ljust,smärtan var borta och där var han Min & Markus pojke! Jag fick hålla honom,han var så mjuk,så varm och såååå fin, det underbaraste, sötaste jag nånsin sett! Han tittade på mig,han tittade på Markus. Han var så lugn och lycklig! Jag hade ingen aning om hur det kändes att bli så förälskad som jag blev då,allt annat på jorden stannade upp den dagen. Allt förändrades,nu var han nummer 1 föralltid. Jag var lite trött och medtagen på olika sätt men det gick allt så bra så! Första dagen va värst. Men sedan andra dagen på bb så var jag uppe och gick och vi mådde jättebra. Melvin var och är nu me ett väldigt lugnt o harmoniskt barn,så vi låg mest o tittade på varandra på bb. Bara hade det så mysigt vi kunde. Men jag längtade ut. Och så kom dagen då vi ringde till släkten o sa att vi kommer hem idag! Jag tog på Melvin våra egna kläder som vi köpt till honom! Kändes så stort! Minns när vi packade ihop & när dom klippte av banden som jag och Melvin hade på armen med "våra" nummer på!En skum och härlig känsla liksom.. Så kom vi ut,jag bar Melvin i famnen,vi gick utanför sjukhuset och promenerade till en bänk och satt där en stund och bara kände! Han var så liten!!Nu längtade jag hem till att få visa honom hans hem,allt vi hade köpt och att han skulle få sova i vaggan.. Allt var så mysigt!!!!
Vill ge ett råd till er gravida tjejer som läser min blogg nu,ni som precis som jag ska föda barn iår me!
Om ni får en jobbig förlossning som ni tycker var jobbig,så glöm bort förlossningen såfort ni kan. Tänk bara på det positiva kring det hela. Om det var något ögonblick som var ett av de lyckligaste så försök att minnas det istället!
Gör inte som jag,jag lovade mig själv att alltid minnas det hemska kring det,och min förlossningsrädsla satt verkligen i,
jag är rädd fortfarande men jag har hittar ett nytt sätt att tänka på. Tänk positivt! Och jag kan lova att det man får av det, och det mysiga man känner o den lyckan när du åker hem med din nyfödda bebis till ditt hem,jaa den känslangår inte att beskrivas,måste upplevas,så skit i smärtan för det går över.(detta är nog råd som är riktade mest till mig själv)
Andra graviditeten har hittills känts mest väldigt känslosam. Och tiden har gått så så fort denna gången =)
Nu längtar jag tills jag får en bebismage som jag kan mysa me=)
Och jag är inte rädd för förlossningen alls längre(bara lite). Jag ska klara det! Och vara mer förberedd denna gången!
När jag va gravid första gången me min lilla Melvin så var ALLT så NYTT.
Det enda jag tänkte på var min gravida mage,hur bebis låg,hur stor/liten han var. Jag tyckte att det var som en lång lång evighet att vara gravid. Nionde månaden kändes så oändligt långt bort! Jag köpte små bebiskläder och allt som bebis skulle ha, babyskydd,babysitter,bilbarnstol,sängkläder,babybok,nallar,filtar, ALLT!Jag kände att jag ville att vi skulle ha allt färdigt i tid,flera månader innan beräknat förlossningsdatum!Om inte Markus kände samma sak så bleb jag jätteledsen,ville ju att allt skulle vara så perfekt för våran prins!Vi tittade på vagn redan i frbruari-mars(men den vagnen blev det ju inte sedan,den vagnen vi bestämde oss för köptes när Melvin var född,hihi!Jag visste ingenting om hur det skulle kännas att föda barn eller att amma,visste inte ens vad mjölkstockning var egentligen..Jag trodde att bedövningen,typ ryggbedövningen skulle ta bort all smärta så att jag skulle föda näst intill smärtfritt..Jag hade kontrollen på allt kände jag,fram till dagen då det var Dags! Runt kl 20 på kvällen började jag känns mensvärks liknande "smärta" i magen. Men jag sa ingenting för jag tänkte att jag ville säga när det VERKLIGEN var dags och inte bara falska värkar! Så vi tog våran kvällspromenad,och jag minns att känslan då kom me tätare mellanrum och då förstod jag att detta är sista kvällen som det bara är vi två,för inatt är det dags! Så jag tog älskligens hand och vi gick där på grusvägen den sommarkvällen tillsammans! När vi kom hem satte vi oss framför tv:n och då sa jag att det kändes som att jag hade värkar. Så blev värkarna ännu starkare,men då kändes det på ett härligt sätt liksom,starkt så att vi visste att det var på riktigt,men ändå kontrollbar smärta om ni förstår.Vi ringde till Näl(sjukhuset där Melvin föddes). Pratade med en barnmorska,hon sa att vi skulle ta tiden mellan mina värkar,okej,vi la på och jag och Markus började ta tiden. Det blev runt 3 minuter mellan varje värk,men tätare för varje gång. Vi ringde igen och då sa de att vi var välkomna in till dem! Jag hade ju haft bb-väskan packad i VECKOR,men några dagar tidigare hade jag rört ut vissa saker för att byta o lägga i andra saker,dumt! Så älsklingen fick packa ner det jag sa för jag hade fööör ont för att packa,shiit,jag minns den smärtan.Kändes som det blödde i magen nästan =/ Så ringde vi de samtalen vi hade längtat så efter att få ringa. Vi ringde Markus mamma & pappa,dom skulle passa min hund,så vi ringde o sa att vi åkte till bb nu. Vi ringde till mina föräldrar också. I bilen va smärtan kontrollbar igen,det pirrade ju hur mycket somhelst i magen också,allt va ju så spännande!Påväg till bb kom jag på att jag glömde Melvins nappar.. Vi kom in till Näl mitt i natten,blev inskrivna vid 1på natten kanske..Fick ligga med ctg-kurva(heter det va?) Nu blev jag rädd,jag kände mig väldigt trött och kände att jag höll på att förlora kontrollen,kraften o min energi..Det gjorde så ont och det blödde också,jag va rädd att Melvin mådde dåligt i magen. Vi skulle promenera lite ut till bilen för att hämta väskan,och då satte det hela igång på riktigt alltså. Det högg till magen o jag kunde inte gå eller stå på benen ens,höll på att kräkas. Så fick vi ett rum me två sängar i. Jag låg i ena o Markus i den andra. Vi skulle vila lite tydligen.. Jag fick en tablett som skulle "ta udden av smärtan". Tror inte den hjälpte alls. De timmarna hamnade jag i ett töcken,en känsla som om jag gled in i sömnen och sedan vaknade av smärta i magen hela tiden..Men på något sätt så somnade jag,och vaknade av att det var morgon och två barnmorskor stod inne i vårt rum,en härlig känsla att ha somnat på natten o fått sova utan smärta kan jag ju säga!Dom sa att jag var öppen 10 cm och vi skulle få komma till ett förlossningsrum! Då hade jag inte ont alls,va helt överlycklig! Så kom vi till ett rum me en förlossningssäng och brevid den stod en liten plast säng på hjul där Melvin skulle ligga när han var född! När jag såg den lilla "sängen" så fick jag en liten energi-kick. Jag såg framför mig att det nog snart skulle vara över. Timmarna som följer är det värsta i mitt liv tror jag!Det blev såååå långdraget allting!..TIMMAR av kämpande,jobbiga situationer & oro över Melvin!Jag fick ryggbedövning och lustgas,blev helt påverkad och började prata konstigt.Det va väl helt okej så,men krystvärkarna,ohhh,jisses.. På slutet sjönk Melvins hjärtljud,jag trodde jag skulle dö!!Han kom inte ut..Jag blev livrädd! Han hade bajsat i fostervattnet och våran barnmorska hade kontakt med läkaren över datorn på nåt sätt,dom skrev till varandra hela tiden. Helt plötsligt fylldes rummet med barnmorskor iklädda gröna plastförkläden! Och dom höll fast mina ben och sa att jag skulle krysta hela tiden och varje gång skulle vara den sista,men jag fick inte ut honom! SÅ upplevde jag den konstigaste sekunden i hela mitt liv! Plötslig kändes det som om jag försvann in i ett mörker,jag kände ingenting,bara en lättnad som om min själ lämnade min kropp.Sedan blev allt ljust,smärtan var borta och där var han Min & Markus pojke! Jag fick hålla honom,han var så mjuk,så varm och såååå fin, det underbaraste, sötaste jag nånsin sett! Han tittade på mig,han tittade på Markus. Han var så lugn och lycklig! Jag hade ingen aning om hur det kändes att bli så förälskad som jag blev då,allt annat på jorden stannade upp den dagen. Allt förändrades,nu var han nummer 1 föralltid. Jag var lite trött och medtagen på olika sätt men det gick allt så bra så! Första dagen va värst. Men sedan andra dagen på bb så var jag uppe och gick och vi mådde jättebra. Melvin var och är nu me ett väldigt lugnt o harmoniskt barn,så vi låg mest o tittade på varandra på bb. Bara hade det så mysigt vi kunde. Men jag längtade ut. Och så kom dagen då vi ringde till släkten o sa att vi kommer hem idag! Jag tog på Melvin våra egna kläder som vi köpt till honom! Kändes så stort! Minns när vi packade ihop & när dom klippte av banden som jag och Melvin hade på armen med "våra" nummer på!En skum och härlig känsla liksom.. Så kom vi ut,jag bar Melvin i famnen,vi gick utanför sjukhuset och promenerade till en bänk och satt där en stund och bara kände! Han var så liten!!Nu längtade jag hem till att få visa honom hans hem,allt vi hade köpt och att han skulle få sova i vaggan.. Allt var så mysigt!!!!
Vill ge ett råd till er gravida tjejer som läser min blogg nu,ni som precis som jag ska föda barn iår me!
Om ni får en jobbig förlossning som ni tycker var jobbig,så glöm bort förlossningen såfort ni kan. Tänk bara på det positiva kring det hela. Om det var något ögonblick som var ett av de lyckligaste så försök att minnas det istället!
Gör inte som jag,jag lovade mig själv att alltid minnas det hemska kring det,och min förlossningsrädsla satt verkligen i,
jag är rädd fortfarande men jag har hittar ett nytt sätt att tänka på. Tänk positivt! Och jag kan lova att det man får av det, och det mysiga man känner o den lyckan när du åker hem med din nyfödda bebis till ditt hem,jaa den känslangår inte att beskrivas,måste upplevas,så skit i smärtan för det går över.(detta är nog råd som är riktade mest till mig själv)
Andra graviditeten har hittills känts mest väldigt känslosam. Och tiden har gått så så fort denna gången =)
Nu längtar jag tills jag får en bebismage som jag kan mysa me=)
Och jag är inte rädd för förlossningen alls längre(bara lite). Jag ska klara det! Och vara mer förberedd denna gången!
Kommentarer
Trackback
