Hade jag glömt..?
Det jobbiga med att vara gravid är alla möten på mvc,jag tycker att dom suger faktiskt!
Sitta ner o prata med en tant om vad jag väger,vad man får o inte får äta,hur mycket man ska gå upp i vikt.
12,5 kg är det nu förtiden va?OCH??!!Säger jag då?Om jag går upp mer då?Vad händer då?Dör jag då eller?
Så har jag fått en bok där det står att man ska undvika socker,varför då?Menar dom på fullaste allvar att en gravid kvinna inte ska äta godis på 9 månader?Jag frågar en sak,VARFÖR skulle jag gå till mvc?Just nu är jag på ett dåligt humör..
Och alltid när jag kontaktar nån barnmorska på mvc just för at jag kanske vill fråga något,då sitter det nån stressad person där som inte ens kan svara på världens enklaste frågor,ussch=(
När jag var gravid första gången så tyckte jag att det var så jobbigt & att jag fick byra barnmorska 4 gånger under min graviditet p.g.a att vi flyttade gjorde inte saken bättre.Den sämsta var ändå hon i uddevalla,ryser bara jag tänker på det!
Egentiligen är det mina tankar det är fel på..Jag kan inte hjälpa att jag har så svårt för att väga mig.
Jag har så svårt att veta vad som är normalt när det gäller vikt och jag är aldrig nöjd med mig själv.
När jag är gravid och går upp i vikt så vet jag att det är normalt,men det är precis som jag inte förstår ändå.
Jag kan ändå tänka:"Varför har jag gått upp flera kilon i vikt?" Men jag har bestämt mig för att övervinna min osäkerhet o mitt dåliga självförtroende en gång för alla.Jag ska göra det för Melvins skull & för mitt ofödda barns skull.
Jag ska bli/forsätta vara en förebild för mina barn.Och en bra förebild för barnen pratar inte illa om sin kropp eller sitt utseende,en bra förebild uppmuntrar sig själv och klagar inte på sig själv.Barn tar efter de vuxna.
Jag skulle aldrig banta,speciellt inte när jag är gravid,det får ni inte tro,så det är inte det jag menar att jag ska förändra,för om det är någon som äter normalt så är det jag,om det är någon som uppmuntrar andra att äta så är det jag.
Jag menar att jag ska förändra min syn på min egen kropp,för den är ju helt fantastisk egentligen.
Men jag tror att det är ganska vanligt att känna sig lite upp och ner när man är gravid,och speciellt om man har fött barn och kroppen har genomgått förändringar,sedan är man gravid igen och då ska man vänja sig vid det rent fysiskt.
Och så tänker jag mycket på min förlossningsfobi,och börjar inse att jag måste klara detta själv,jag kan inte förlita mig på att aurora-samtal eller någon barnmorska ska ta över rädslan o trolla bort den.För den kommer att finnas där i mina tankar och oavsett vad jag vill så kommer det vara jag som genomgår allt det fysiska en gång till.
Sitta ner o prata med en tant om vad jag väger,vad man får o inte får äta,hur mycket man ska gå upp i vikt.
12,5 kg är det nu förtiden va?OCH??!!Säger jag då?Om jag går upp mer då?Vad händer då?Dör jag då eller?
Så har jag fått en bok där det står att man ska undvika socker,varför då?Menar dom på fullaste allvar att en gravid kvinna inte ska äta godis på 9 månader?Jag frågar en sak,VARFÖR skulle jag gå till mvc?Just nu är jag på ett dåligt humör..
Och alltid när jag kontaktar nån barnmorska på mvc just för at jag kanske vill fråga något,då sitter det nån stressad person där som inte ens kan svara på världens enklaste frågor,ussch=(
När jag var gravid första gången så tyckte jag att det var så jobbigt & att jag fick byra barnmorska 4 gånger under min graviditet p.g.a att vi flyttade gjorde inte saken bättre.Den sämsta var ändå hon i uddevalla,ryser bara jag tänker på det!
Egentiligen är det mina tankar det är fel på..Jag kan inte hjälpa att jag har så svårt för att väga mig.
Jag har så svårt att veta vad som är normalt när det gäller vikt och jag är aldrig nöjd med mig själv.
När jag är gravid och går upp i vikt så vet jag att det är normalt,men det är precis som jag inte förstår ändå.
Jag kan ändå tänka:"Varför har jag gått upp flera kilon i vikt?" Men jag har bestämt mig för att övervinna min osäkerhet o mitt dåliga självförtroende en gång för alla.Jag ska göra det för Melvins skull & för mitt ofödda barns skull.
Jag ska bli/forsätta vara en förebild för mina barn.Och en bra förebild för barnen pratar inte illa om sin kropp eller sitt utseende,en bra förebild uppmuntrar sig själv och klagar inte på sig själv.Barn tar efter de vuxna.
Jag skulle aldrig banta,speciellt inte när jag är gravid,det får ni inte tro,så det är inte det jag menar att jag ska förändra,för om det är någon som äter normalt så är det jag,om det är någon som uppmuntrar andra att äta så är det jag.
Jag menar att jag ska förändra min syn på min egen kropp,för den är ju helt fantastisk egentligen.
Men jag tror att det är ganska vanligt att känna sig lite upp och ner när man är gravid,och speciellt om man har fött barn och kroppen har genomgått förändringar,sedan är man gravid igen och då ska man vänja sig vid det rent fysiskt.
Och så tänker jag mycket på min förlossningsfobi,och börjar inse att jag måste klara detta själv,jag kan inte förlita mig på att aurora-samtal eller någon barnmorska ska ta över rädslan o trolla bort den.För den kommer att finnas där i mina tankar och oavsett vad jag vill så kommer det vara jag som genomgår allt det fysiska en gång till.
Kommentarer
Trackback
