Förlossningsberättelse Melvin
Tänkte dela med mig av förlossningsberättelsen med Melvin som föddes 6 augusti 2007!
Melvin var beräknad till den 29 juli 2007, men bf dagen kom och gick och ingen Melvin ville komma ut.
Men en vecka senare, när vi var i vecka 41 så hände det!Det var DAGS!
Jag hade inte kännt några somhelst tecken på att något skulle hända förrän mellan kl 18-20 den kvällen,
söndagen den 5 augusti 2007. Jag sa inget om känslan i magen, för jag ville vara säker själv först att det var på riktigt och inte "bara" förvärkar. Så jag och Markus tog en promenad, han anade ingenting. Vi gick och när värkarna kom med 20 minuters mellanrum så förstod jag att det var dags. Jag tog hans hand på promenaden och jag visste inom mig att det var den sista kvällen i våra liv som det bara skulle vara vi två. Så sa jag att jag trodde att det var dags och att jag hade haft en konstig känsla i magen som kom och gick och att det börjat som en svag svag antydning och sedan blev starkare för varje gång den kom tillbaka(med ca 20-30 minuters mellanrum). Sedan gick allt snabbt. Vi var hemma och satt i soffan och tog tiden på värkarna som nu kändes som en våg som sköljde över mig för varje gång den kom. Vi ringde till förlossningen och berättade hur det var. Barnmorskan sa(som de nog säger till alla) att jag skulle ta två alvedon och gå o vila. Vila tänkte jag? Nix,jag ska föda barn! Hon sa att vi skulle ta tiden mellan värkarna + hur långa värkarna var och sedan ringa tillbaka om det var fyra minuter mellan värkarna. Vi tog tiden och det var 3 minuter mellan värkarna nu och de höll i sig i 40 sekunder. Jag ringde tillbaka och barnmorskan sa att vi var välkomna in till förlossningen!Efter det samtalet så satte det igång riktigt ordentligt.Jag gick på toaletten för att kissa och då kom det blod! Första smärtsamma värken kom när vi precis skulle åka, jag kunde knappt stå rakt upp av den! Både jag och Markus var konstiga =) Rädda,stressade,nervösa, lite "chockade" o allt möjligt!=) Så satte vi oss i bilen. Jag kom på att jag glömde packa ner Melvins nappar=( När vi väl kom in till förlossningen fick vi gå ut och hämta bb-väskan som vi hade med oss. Påväg ut fick jag en värk som gjorde att jag knappt kunde gå,lutade mig bara mot Markus. Jag kunde inte sitta,gå eller stå eller nånting. Visste knappt vad jag skulle ta mig till av smärtan! Efter det så var det igång på riktigt! Fick ligga med (såndär kurva som mäter värkarna o så,vad heter den nuigen?)Sedan fick vi komma till ett rum och vi fick varsin säng att försöka sova i. Jag fick något smärtlindrande som skulle "ta udden" av smärtan som hon som gav mig tabletten uttryckte det.
Det hjälpte inte ett dugg till en början kände jag. Men sedan måste den ha hjälpt för jag somnade mitt i allt!! Så vaknade vi av att klockan var 6-7 på morgonen av att barnmorskor kom in i rummet och skull känna hur mycket öppen jag var.
Jag kände mig pigg och utvilad,helt fantastisk känsla att somna bort från smärtan och sedan vakna och då är det morgon! En barnmorska kollade hur det såg ut och hur långt i förlossningen vi kommit! Sju cm och det ska ju vara öppet tio cm, så det var bra. Vi fick nu komma till förlossningsrummet där Melvin föddes.Jag trodde att det värsta nu var över. Men så kom krystvärkarna och de höll på att skrämma livet ur mig! Har aldrig mått så "dåligt" i hela mitt liv!Den kraften när en bebis trycker på nedåt under förlossningen kändes enligt mig som att jag skulle få ut hela jordklotet ut ur migsjälv,kändes helt omöjligt! Jag fick epidural och lustgas. Av lustgasen blev jag som påverkad av alkohol. Började prata konstigt och blev lite borta. Jag minns att jag inte var lite rädd längre, utan mer lugn. Sedan kom slutet av förlossningen. Då jag låg ner och flera barnmorskor var inne på rummet. Det drog ut på tiden lite i slutet och det blev lite jobbigt där ett tag. Dom sa åt mig att krysta,vilket jag gjorde gång på gång. Men han kom inte! Hela tiden sa de"En gång till Camilla,det är sista gången nu!" Så minns jag att de sa att de såg hans huvud, att han hade massa mörkt hår. Sedan minns jag sista gången jag krystade. Det kändes då som om jag försvann en kort stund, allt blev svart,tyst,mörkt. Kändes som att själen lämnade min kropp ungefär. Allt var borta! Så kom allt tillbaka till mig, ljuden,ljuset,barnmorskorna, Markus röst och jag öppnade ögonen och där framför mig fanns Han!Min lilla kille,Melvin! Han tittade på mig och på Markus med sina blåa stora ögon!En ren klar blick som man bara ser hos de nyfödda. Jag fick honom direkt i min famn. Han var så mjuk, så varm och så gosig. Jag kunde knappt förstå att det var sant, samtidigt som det var som det naturligaste i världen!Han mättes och vägdes. Han vägde 3990 gram och var 52 cm lång. Hade brunt hår och blåa ögon.
Han såg solbränd ut,precis som han varit på solsemester i grekland i nio månader=) Han hade svarta små fjun på axlarna och han var och ÄR det vackraste jag sett! Jag skulle ha gått igenom samma smärta varje dag för att få honom, han är mitt allt!SÅ kommer det alltid att vara <3
Melvin var beräknad till den 29 juli 2007, men bf dagen kom och gick och ingen Melvin ville komma ut.
Men en vecka senare, när vi var i vecka 41 så hände det!Det var DAGS!
Jag hade inte kännt några somhelst tecken på att något skulle hända förrän mellan kl 18-20 den kvällen,
söndagen den 5 augusti 2007. Jag sa inget om känslan i magen, för jag ville vara säker själv först att det var på riktigt och inte "bara" förvärkar. Så jag och Markus tog en promenad, han anade ingenting. Vi gick och när värkarna kom med 20 minuters mellanrum så förstod jag att det var dags. Jag tog hans hand på promenaden och jag visste inom mig att det var den sista kvällen i våra liv som det bara skulle vara vi två. Så sa jag att jag trodde att det var dags och att jag hade haft en konstig känsla i magen som kom och gick och att det börjat som en svag svag antydning och sedan blev starkare för varje gång den kom tillbaka(med ca 20-30 minuters mellanrum). Sedan gick allt snabbt. Vi var hemma och satt i soffan och tog tiden på värkarna som nu kändes som en våg som sköljde över mig för varje gång den kom. Vi ringde till förlossningen och berättade hur det var. Barnmorskan sa(som de nog säger till alla) att jag skulle ta två alvedon och gå o vila. Vila tänkte jag? Nix,jag ska föda barn! Hon sa att vi skulle ta tiden mellan värkarna + hur långa värkarna var och sedan ringa tillbaka om det var fyra minuter mellan värkarna. Vi tog tiden och det var 3 minuter mellan värkarna nu och de höll i sig i 40 sekunder. Jag ringde tillbaka och barnmorskan sa att vi var välkomna in till förlossningen!Efter det samtalet så satte det igång riktigt ordentligt.Jag gick på toaletten för att kissa och då kom det blod! Första smärtsamma värken kom när vi precis skulle åka, jag kunde knappt stå rakt upp av den! Både jag och Markus var konstiga =) Rädda,stressade,nervösa, lite "chockade" o allt möjligt!=) Så satte vi oss i bilen. Jag kom på att jag glömde packa ner Melvins nappar=( När vi väl kom in till förlossningen fick vi gå ut och hämta bb-väskan som vi hade med oss. Påväg ut fick jag en värk som gjorde att jag knappt kunde gå,lutade mig bara mot Markus. Jag kunde inte sitta,gå eller stå eller nånting. Visste knappt vad jag skulle ta mig till av smärtan! Efter det så var det igång på riktigt! Fick ligga med (såndär kurva som mäter värkarna o så,vad heter den nuigen?)Sedan fick vi komma till ett rum och vi fick varsin säng att försöka sova i. Jag fick något smärtlindrande som skulle "ta udden" av smärtan som hon som gav mig tabletten uttryckte det.
Det hjälpte inte ett dugg till en början kände jag. Men sedan måste den ha hjälpt för jag somnade mitt i allt!! Så vaknade vi av att klockan var 6-7 på morgonen av att barnmorskor kom in i rummet och skull känna hur mycket öppen jag var.
Jag kände mig pigg och utvilad,helt fantastisk känsla att somna bort från smärtan och sedan vakna och då är det morgon! En barnmorska kollade hur det såg ut och hur långt i förlossningen vi kommit! Sju cm och det ska ju vara öppet tio cm, så det var bra. Vi fick nu komma till förlossningsrummet där Melvin föddes.Jag trodde att det värsta nu var över. Men så kom krystvärkarna och de höll på att skrämma livet ur mig! Har aldrig mått så "dåligt" i hela mitt liv!Den kraften när en bebis trycker på nedåt under förlossningen kändes enligt mig som att jag skulle få ut hela jordklotet ut ur migsjälv,kändes helt omöjligt! Jag fick epidural och lustgas. Av lustgasen blev jag som påverkad av alkohol. Började prata konstigt och blev lite borta. Jag minns att jag inte var lite rädd längre, utan mer lugn. Sedan kom slutet av förlossningen. Då jag låg ner och flera barnmorskor var inne på rummet. Det drog ut på tiden lite i slutet och det blev lite jobbigt där ett tag. Dom sa åt mig att krysta,vilket jag gjorde gång på gång. Men han kom inte! Hela tiden sa de"En gång till Camilla,det är sista gången nu!" Så minns jag att de sa att de såg hans huvud, att han hade massa mörkt hår. Sedan minns jag sista gången jag krystade. Det kändes då som om jag försvann en kort stund, allt blev svart,tyst,mörkt. Kändes som att själen lämnade min kropp ungefär. Allt var borta! Så kom allt tillbaka till mig, ljuden,ljuset,barnmorskorna, Markus röst och jag öppnade ögonen och där framför mig fanns Han!Min lilla kille,Melvin! Han tittade på mig och på Markus med sina blåa stora ögon!En ren klar blick som man bara ser hos de nyfödda. Jag fick honom direkt i min famn. Han var så mjuk, så varm och så gosig. Jag kunde knappt förstå att det var sant, samtidigt som det var som det naturligaste i världen!Han mättes och vägdes. Han vägde 3990 gram och var 52 cm lång. Hade brunt hår och blåa ögon.
Han såg solbränd ut,precis som han varit på solsemester i grekland i nio månader=) Han hade svarta små fjun på axlarna och han var och ÄR det vackraste jag sett! Jag skulle ha gått igenom samma smärta varje dag för att få honom, han är mitt allt!SÅ kommer det alltid att vara <3
Kommentarer
Trackback
