Vecka 10
Igår gick vi in i vecka 10. Bara 30 veckor kvar tills vi är fyra (fem med vovvsingen) i familjen! Så fort det går,fast ändå inte..eller JO!Om 10 veckor är ju halva tiden gjord.
I januari ska jag till mvc o ha samtal me barnmorskan.Och sen börjar väl aurora-samtalen som jag ska vara med på p.g.a min väldiga rädsla för förlossningen!=(
I vecka 18 eller runt vecka 18 så ska vi få se bebisen på ultraljud,rutinultraljud.
Och i vecka 25 eller runt där ska vi på könsultraljud.
Jag ska njuta till max av denna graviditet,eftersom det nog förmodligen är min sista.2 barn är ganska bra ändå=)
Jag ska njuta av att ha stor mage,ta vara på stunderna som jag kan känna spakar,för allt går så fort ändå.
Ändå så kan jag inte hjälpa att jag känner liksom att var ska detta sluta? Det är nog för att tiden går så fort och det kändes ju inte så längesen som jag födde Melvin,hann liksom precis nästan återhämta mig,och eftersom tiden går så ruggigt snabbt framåt så är jag rädd.Jag är rädd för att det ska gå FÖR snabbt.Jag vill att Melvin ska vara liten och jag är rädd för nästa förlossning..Men jag brukar tänka bort rädslan när den kryper över mig när jag ligger i sängen o ska sova på kvällen.DÅ tänker jag att hjälp,snaaart är det dags igen.Jag ska till Näl IGEN..Hur ska jag klara/våga det?!?=( Jag hoppas verkligen att detta med aurora o allt kommer att hjälpa..
Men så finns det en annan del av mig.När jag ser Melvin och hur underbar han är så VET jag att jag kommer klara att föda nästa barn me,jag MÅSTE klara det!För Melvin väntar på mig o han behöver mig!Så för hans skull så tänker jag aldrig ge upp!Detta kanske låter konstigt.Precis som bebis nummer två inte är lika efterlängtad.Men det kan jag säga att han/hon i magen är precis på millimetern lika älskad o efterlängtad som lilla Melvin!Skillnaden är bara att första gången visste jag inte så då var jag inte rädd alls..Denna gången är jag jätterädd.Och det har ingenting med kärleken som man känner för sin lilla bebis att göra.
I januari ska jag till mvc o ha samtal me barnmorskan.Och sen börjar väl aurora-samtalen som jag ska vara med på p.g.a min väldiga rädsla för förlossningen!=(
I vecka 18 eller runt vecka 18 så ska vi få se bebisen på ultraljud,rutinultraljud.
Och i vecka 25 eller runt där ska vi på könsultraljud.
Jag ska njuta till max av denna graviditet,eftersom det nog förmodligen är min sista.2 barn är ganska bra ändå=)
Jag ska njuta av att ha stor mage,ta vara på stunderna som jag kan känna spakar,för allt går så fort ändå.
Ändå så kan jag inte hjälpa att jag känner liksom att var ska detta sluta? Det är nog för att tiden går så fort och det kändes ju inte så längesen som jag födde Melvin,hann liksom precis nästan återhämta mig,och eftersom tiden går så ruggigt snabbt framåt så är jag rädd.Jag är rädd för att det ska gå FÖR snabbt.Jag vill att Melvin ska vara liten och jag är rädd för nästa förlossning..Men jag brukar tänka bort rädslan när den kryper över mig när jag ligger i sängen o ska sova på kvällen.DÅ tänker jag att hjälp,snaaart är det dags igen.Jag ska till Näl IGEN..Hur ska jag klara/våga det?!?=( Jag hoppas verkligen att detta med aurora o allt kommer att hjälpa..
Men så finns det en annan del av mig.När jag ser Melvin och hur underbar han är så VET jag att jag kommer klara att föda nästa barn me,jag MÅSTE klara det!För Melvin väntar på mig o han behöver mig!Så för hans skull så tänker jag aldrig ge upp!Detta kanske låter konstigt.Precis som bebis nummer två inte är lika efterlängtad.Men det kan jag säga att han/hon i magen är precis på millimetern lika älskad o efterlängtad som lilla Melvin!Skillnaden är bara att första gången visste jag inte så då var jag inte rädd alls..Denna gången är jag jätterädd.Och det har ingenting med kärleken som man känner för sin lilla bebis att göra.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Klart att du klarar en till förlossning :) jag har inte varit med om det men är inte ett dugg rädd.
Trackback
